attvarasuperman

Det är så sjukt hur något man aldrig trodde att man skulle kunna leva med plötsligt accepteras i ens liv. Det är sjukt hur fem år, som man tidigare aldrig trodde att man skulle kunna leva normalt, kan försvinna så fort. Hur man helt öppet kan säga att man inte saknar någon fem år senare och sedan ytterliggare 5 minuter från den stunden som var början på resten av livet, kan sitta och skaka av gråt för att man inte kan berätta för den personen man inte saknade om vad man gjorde i skolan idag, vad man ska gör på lovet, om ens framtidsplaner, drömmar eller om hur svår matten är för att få en dunk i ryggen och någon som säger att man kommer klara det för att "du tänker precis som jag, vi är logiska båda två, du ska se att du klarar nästa prov ändå". Det är konstigt hur det man kan sakna mest hos en person är någons händer, trots att man varje gång man höll den personen vars händer man saknar i handen kunde känna hur klumpiga, grova, skitiga och torra de där händerna var. Riktiga "bonna-händer".

Idag var jag den enda i min klass som visste vilken dag det var idag. FN-dagen.